Uppdaterad önskelista

På begäran av Joel kommer här min födelsedagsönskelista (inte för att jag egentligen förväntar mig något men...)

• Knivset
• Handvisp för grädde (sådan som mamma har...stenålder)
• Stor, fin salladsskål
• Pussel
• Ölglas
• Presentkort på Body Shop eller Åhlens
• Handdukar (stora)
• Krukväxter
• Lycka och välgång
  
• Pengar
  

Hemtenta

I morgon ska hemtentan lämnas in. Jag har en fråga av fyra kvar att skriva efter tio dagar. Klockan är 17:49 på kvällen. Jag har skrivit en mening idag: "Metacities är städer med mer än 20 miljoner invånare." Yey, det är hightech kreativitet här! Frågan är vilka möjligheter och hinder som finns för metacities att vara socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara. Kan de alls vara hållbara? Detta är den lättaste frågan det är därför jag har sparat den till sist. Problemen är: (1) För ett år sedan visste jag exakt vad hållbarhet innebar. Nu, ett tusental definitioner senare är begreppet "hållbarhet" lika diffust som begreppet "Gud". Heureka, vi har stor fin startgrop här! (2) När man känner att man är på fel spår i livet och egentligen borde vara någon helt annan stans är det svårt att motivera sig till att klättra upp ur den avgrundsdjupa startgropen. I stället dricker man massor av te och skriver långa dikter om hur storslaget livet skulle kunna vara om man bara var lika kreativ nu som när man var barn.
Nu är klockan 17.57 och ytterligare åtta minuter av min värdefulla "tid" har försvunnit ut i evigheten för att aldrig återkomma. Miljontals människor skulle dö för att få studera. Vad de inte vet är att av universitet blir man enkelspårig i hjärnan. Universiteten lär en inte vad som är viktigt i livet.
Om det inte var för att jag samlat på mig snart tre års studieskulder så skulle jag för länge sedan ha försvunnit någon annan stans. Så vart hittar man då motivationen till att avsluta den sista frågan? Kanske i att det blir after work imorgon. En välförtjänt öl efter alla koppar te.

Stort tomt hus

Juldagen och ensam hemma. Moa har åkt till Petter, Joel jobbar, Maja och pappa är i öknen och rider på kameler, Bilbo är ute och jagar. Jag tror inte att jag har varit ensam här på många år, jag har inte riktigt haft någon anledning. Man borde ta tillfället i akt och elda skräp, rensa ur kylen, tvätta duschdraperiet, köra tomma förpackningar till återvinningen, dammsuga katthår, leta spöken på vinden och allt det där som man borde eller vill göra. Men jag måste bara passa på att njuta av tystnaden en stund, bryta den iband med att knäcka en nöt. Jag kanske ska gå och lägga mig igen? Grattis på födelsedagen mamma!

När min fantasi väl kommer igång så...

I blomsterbutiken på andra sidan gatan trängs pensionärer varje morgon, köar mammor vid lunchtid och ungdomar innan stängning. Från mitt fönster på första våningen betraktar jag varje dag spektaklet. Folk yllermyllrar där inne och kommer ut efter långa stunder med blommor och smyglysande ögon. De går hem som solar i mörkret, små glädjebollar i mitt december och jag måste bara undra vad det är för lycka de hittar där inne. Så när jag har ätit upp min gröt med hemlagad lingonsylt en morgon måste jag gå dit, beblanda mig med Frölundaborna i deras högborg. Och jag möts av ett mummel, ett enträget surr som utsöndras ur själv luften. Då ser jag älvor som kryper ut på alla blad. Små vingklädda varelser öppnar tusentals dörrar i tusentals stjälkar och attackerar mig med förföriska leenden. De stäcker ut armarna mot mig och viskar: ”Ta med mig hem. Ta hand om mig så ska jag ge dig all lycka i världen.” Och jag smälter i en pöl av hämningslös kärlek till de små vingklädda i tusentals färger. Utan något val i världen måsta jag visa dem vilken vacker lägenhet jag har, visa dem vad jag går för, att jag kan ta hand om dem som mina egna barn. Så många krukväxter jag kan bära får följa med över gatan och bli varsamt placerade på utvalda platser i min yttepytteetta. Sedan kan jag sätta mig mitt på golvet och hänfört lyssna på det nyfikna tjattret, känna vingslagen pussa mig på kinderna, veta att jag äntligen har någon att ösa min kärlek över. Och bara en vecka senare, en solbadad dag, när jag kommer hem och öppnar fönstret på glänt, släpper in några minusgrader för att vi alla ska kunna andas lite djupare…flyger varje liten vingklädd varelse ut. Tusentals färger lämnar min yttepytteetta och tar små tussar av min kärlek med sig, lämnar mig kvar med döende krukväxter.

Återupplivande

På begäran skall jag sparka igång min sovande blogg igen. Vad man än tar sig för så tröttnar man ju då och då, men vad gör man inte för att liva upp december? Så nu när man ändå har influensa och inte har lämnat lägenheten på ett par dagar kan man snickra ihop en liten önskelista åt folket. Hanna önskar sig julklappar som följer:

• Tekanna
• Teburkar
• Brödrost
• Yogamatta
• Prenumeration på Camino (www.cominomagasin.se) -obs: Endast 119:-
• Stora fina affischer
• Skiftnyckel
• Skoställ
• Röd trasmatta
• mp3-spelare
• En stark man på silverfat
• Gummistövlar (stl 38)
• om det krisar: Presentkort på Åhlens eller Cleas Ohlssons

Och så kan jag ju lika gärna göra klart här att jag inte kommer köpa många julklappar för över hundralappen. Studenkassan tillåter inga allvarliga utsvävningar så håll er på mattan ni också. Kram på er!

Grå söndag

Jag känner mig som en död fisk. Tror att jag somnade omkring halv sex i morse. Naturligvis missade jag sista bussen hem och fick gå hela vägen från Hagakyrkan till Kallebäck, i iskallt småregn, med tunna, platta skor och en redan då begynnande bakfylla. Vi åt räkor igår jag och Sandra. Det har blivit lite vår grej att ha räkkvällar och dricka vin när vardagen behöver ljusas upp. Det är alltid lika trevligt. Varsin flaska vin och sedan åkte vi in till stan med den iskalla planen att ragga stenhårt. Inferno skulle vara ett reggaeställe, men det visades sig snarare vara en hip-hopklubb där vi var några av de mycket få vithyade. Men jo, vi hade jäkligt kul, lyckades starta konflikter med den ena killen efter den andra, drack uppenbarligen för mycket och på något sätt lyckades jag hångla med bartendern (som var nykter), hitta mannen i mitt liv (som hade flickvän), ha ett djupt samtal om träd på en parkbänk och slutligen missa bussen eftersom jag trodde att klockan var omkring tre när den i verkliga livet var närmare halv fem. Bartendern har hört av sig till Sandra ett par gånger och vill ha mitt nummer....men jag vet inte. Det är tredje gången jag involverar mig i den där bartenderarten och hittills har det inte varit så lyckat.
-Först var det Peter som var det vackraste jag hade sett och som jag tittade på soluppgången med en idyllisk sommarkväll i Strömstad. Han visade sig sedan vara orsaken till en klamydiaepidimi som med överljushastighet spred sig genom staden. (Nej, jag tog inte del i denna spridning).
-Sedan var det australiensaren Matt som förgäves försökte lära mig att kvinnor ska dricka drinkar, inte Guinness. Han var ett trevligt tidsfördriv tills det visade sig att han hade allvarliga psykiska problem på grund av en före detta flickvän som förföljde honom jorden runt och just hade väckt åtal mot honom i Australien.
-Den här Jesus...ska han få mitt nummer? Tror inte det.

Annars uppfylls mina tankar konstant av min förbannat efterlängtade flytt. Jag har varit på Ikea och tittat på möbler, gjort långa listor med vad jag behöver och vad det kostar, möblerat och möblerat om många gånger i mitt huvud. Jag hoppas bara att jag kan få nyckeln någon vecka tidigare än enligt kontraktet så att jag inte behöver flytta och fixa allt på en och samma dag (dessutom mitt under hemtentaskrivandet). Köket och mitt rum befinner sig i fullständigt kaos eftersom jag är totalt omotiverad att göra någonting här när jag mentalt redan har flyttat.

Nu tror jag att jag ska pallra mig iväg och handla för kylen ekar av tomhet. Det blir nog en pizza på vägen hem sen. Bara tanken på att ställa sig och laga mat idag är frånstötande.

Gallup...igen

Imorgon ska jag ringa och säga upp mig. Det sa jag i maj också, men nu ska jag göra det. Jag sätter inte min fot på TNS Gallup igen. Nu har jag jobbat två dagar i streck och på den tiden bara slutfört en enda intervju. Vi snackar om 10 timmar varav ca 14 minuter effektiv intervjutid. Alla den övriga tiden gick åt till att lyssna på telefonsvarare, boka in nya samtal för folk som aldrig är hemma, ta förolämpningar från folk som förutsätter att man vill sälja något till dem....etc etc. Så är det när man försöker få tag på personer som "planerar att köpa bil inom den närmaste framtiden". De växer inte på träd gott folk, tro mig. Och när man väl hittar någon som ska köpa bil så har de oftast inte tid att svara på frågor om det.
Ibland händer det faktiskt att de tar sig tid ...men ack man skola icke jubla; Om de inte just nu kör den bil som de enligt Vägverkets listor ska köra så måste man avsluta efter första frågan. Om de inte har använt sig av minst två olika informationskällor för att bestämma vilken bil de ska köpa så måste man avsluta efter fjärde frågan. Om de inte vet exakt vilket märke och vilken modell de kommer köpa så måste man avsluta efter femte frågan. Om man mot all förmodan tar sig förbi alla de hindren (vilket jag har gjort EN gång på två dagar) så ska man räkna upp ungefär 20 urlöjliga påståenden om Renault som personen i fråga skall ta ställning till. Det är påståenden som: "Renault ger en känsla av vällust", "Det är ett rent nöje att köra en Renault" osv osv. Sedan läser man upp alla 20 påståenden igen, men *fanfar* nu handlar det om Toyota....och sedan handlar det om Volkswagen. Och sedan handlar det om Ford. Slutligen har det gått ca 14 minuter och man har ett antal gånger bett bilköparen i fråga om ursäkt för att det är en fullständigt inkompetent intervju som inte kommer att leda någonstans. Tack och adjö och man får en fin liten 1:a på listan som sätts upp vid entrén vid kvällens slut.