Hemtenta

I morgon ska hemtentan lämnas in. Jag har en fråga av fyra kvar att skriva efter tio dagar. Klockan är 17:49 på kvällen. Jag har skrivit en mening idag: "Metacities är städer med mer än 20 miljoner invånare." Yey, det är hightech kreativitet här! Frågan är vilka möjligheter och hinder som finns för metacities att vara socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara. Kan de alls vara hållbara? Detta är den lättaste frågan det är därför jag har sparat den till sist. Problemen är: (1) För ett år sedan visste jag exakt vad hållbarhet innebar. Nu, ett tusental definitioner senare är begreppet "hållbarhet" lika diffust som begreppet "Gud". Heureka, vi har stor fin startgrop här! (2) När man känner att man är på fel spår i livet och egentligen borde vara någon helt annan stans är det svårt att motivera sig till att klättra upp ur den avgrundsdjupa startgropen. I stället dricker man massor av te och skriver långa dikter om hur storslaget livet skulle kunna vara om man bara var lika kreativ nu som när man var barn.
Nu är klockan 17.57 och ytterligare åtta minuter av min värdefulla "tid" har försvunnit ut i evigheten för att aldrig återkomma. Miljontals människor skulle dö för att få studera. Vad de inte vet är att av universitet blir man enkelspårig i hjärnan. Universiteten lär en inte vad som är viktigt i livet.
Om det inte var för att jag samlat på mig snart tre års studieskulder så skulle jag för länge sedan ha försvunnit någon annan stans. Så vart hittar man då motivationen till att avsluta den sista frågan? Kanske i att det blir after work imorgon. En välförtjänt öl efter alla koppar te.