När min fantasi väl kommer igång så...

I blomsterbutiken på andra sidan gatan trängs pensionärer varje morgon, köar mammor vid lunchtid och ungdomar innan stängning. Från mitt fönster på första våningen betraktar jag varje dag spektaklet. Folk yllermyllrar där inne och kommer ut efter långa stunder med blommor och smyglysande ögon. De går hem som solar i mörkret, små glädjebollar i mitt december och jag måste bara undra vad det är för lycka de hittar där inne. Så när jag har ätit upp min gröt med hemlagad lingonsylt en morgon måste jag gå dit, beblanda mig med Frölundaborna i deras högborg. Och jag möts av ett mummel, ett enträget surr som utsöndras ur själv luften. Då ser jag älvor som kryper ut på alla blad. Små vingklädda varelser öppnar tusentals dörrar i tusentals stjälkar och attackerar mig med förföriska leenden. De stäcker ut armarna mot mig och viskar: ”Ta med mig hem. Ta hand om mig så ska jag ge dig all lycka i världen.” Och jag smälter i en pöl av hämningslös kärlek till de små vingklädda i tusentals färger. Utan något val i världen måsta jag visa dem vilken vacker lägenhet jag har, visa dem vad jag går för, att jag kan ta hand om dem som mina egna barn. Så många krukväxter jag kan bära får följa med över gatan och bli varsamt placerade på utvalda platser i min yttepytteetta. Sedan kan jag sätta mig mitt på golvet och hänfört lyssna på det nyfikna tjattret, känna vingslagen pussa mig på kinderna, veta att jag äntligen har någon att ösa min kärlek över. Och bara en vecka senare, en solbadad dag, när jag kommer hem och öppnar fönstret på glänt, släpper in några minusgrader för att vi alla ska kunna andas lite djupare…flyger varje liten vingklädd varelse ut. Tusentals färger lämnar min yttepytteetta och tar små tussar av min kärlek med sig, lämnar mig kvar med döende krukväxter.