I tystnaden finner man...stormens öga

I höstas var jag ett av de välkända namnen på poeter.se, jag läste allas texter och alla kände igen mina, jag levde där. Nu loggar jag in någon gång i månaden. Jag får medelanden från mina gamla skrivarvänner i cyberspace "Vi skanar dina virvlande texter", skriver de. "Hoppas inspirationen kommer tillbaka snart, det var länge sedan du var här."
Ja, jag saknar inspirationen och det kreativa kliandet i händerna. Stadslivet har tagit så mycket av det där ifrån mig. Men nu långsamt, långsamt börjar det röra sig under huden. Det är svårt att få ut det, det rör sig men stannar där i händerna. Kanske har rörelsen varit där hela tiden, men jag har varit allt för upptagen för att känna det. Nu är jag nästan rädd för att släppa lös det, allt det där virvlandet. För jag har alltid skrivit, men jag slutade när jag upptäckte att jag inte skrev mig själv. Jag skrev virvlande texter som alla älskade, men jag dolde mig själv bakom en touch av ironi. Nu vill det komma ut igen, men i en helt annan form. Vad är meningen med att uttrycka sig om man inte uttrycker sin verklighets alla dimensioner?
Jag måste tro att jag har gett mig själv den här sommaren, i skogen långt bortom civilisationen, med all tid i världen, för att leta fram de andra dimensionerna. Och för att hinna ikapp min kropp och alla tankar som har flugit under året. Jag saknar Göteborg redan, jag saknar aktiviteten...men jag har också saknat lugnet under hela året. I höst skall jag försöka behålla lugnet, och hittar jag kreativitetan så skall jag behålla den. Jag ska gå en Reiki-kurs. Det kostar, men min magkänsla säger att ingen digitalkamera, ingen lägenhet och inget sparkonto är mer värt. Inget tillfälle kunde vara bättre.
Krokstrand är en underbar plats på jorden.