Vid Kvarnbackens utkant

Det sitter en gumma med sprattlande ben
på en stolpe vid Kvarnbackens utkant.
Hon sjunger på sånger hon trodde sig glömt
och spanar mot stjärnhimlens slutpunkt.

Metkrok är månen i halvmånadsfas
när hon kastar sin rev ut i natten.
Hon nynnar på sånger hon trodde sig glömt
och räknar med mörkret som bete.

Stjärnorna nappar i flockar av ljus
de vill lösas ur banorna sina.
Hon mumlar på sånger hon trodde sig glömt
när hon halar sin fångst in mot jorden.

Det sitter en gumma med sprattlade ben
på en stolpe vid Kvarnbackens utkant.
Hon visslar på sånger hon trodde sig glömt
och fiskar i kosmiska vatten.

Om dagen hon sover inunder sin stolpe
med hundratals stjärnor omkring sig.
Hon slumrar med drömmar hon trodde sig glömt
för att lösas ur banorna sina.

Men stjärnorna kan inte alltid stå stilla
de lever på nyfikna färder.
De sjunger på sånger de lärt sig en gång
när de studsar iväg ut i världen.

Från en kant till en annan de bosätter sig
alla stjärnor som fiskats till Tellus.
De kallar sig mänskor och går på två ben
för att känna sig halvspeciella.